I Teherans vargtimme vaknar jag av ett fruktansvärt yl. Ett sådant skrik kan bara sluta med döden. Trolig krock mellan bil och hund. På parkeringen mittemot sympatiskäller två instängda hundar. Ivanliga fall syns varken kopplade eller fria hundar i Teheran. Men mellan Yazd och Esafahan står två baskervillestora hundar mitt ute i stenöknen och nosar varandra i ändan. Som om de stämt träff i all hemlighet.

Jag blir inte av med Iran och letar efter Iran här hemma. Jag får tag i den nyutkomna iranska novellantologin Dans på slak lina.

Fyra är kvinnor av de tolv författarna, alla födda på 1920-50-talet. Tre av dem kommer till Göteborgs bokmässa, Amir Hassan Chelheltan, Mahmud Doulatabadi (Irans Ivar-Lo) och Moniro Ravanipour.

Bresnjev, shahen, revolutionsåret -79 och kriget mot Irak på 80-talet. De flesta novellerna utspelas inte i nutid. Jag saknar det. Den schizofrena dramatiken i ett offentligt och ett privat liv ropar på ord. Som gjort för dråpligheter och lidandes helvete i text.

Var är alla unga författare? Jag hittar en kvinnas rufsiga hår i öppen bil, goda viner och rus, knappast fundamentalisternas Iran. Kvinnohår är brottsligt och smuggelvin nästan omöjligt att få tag i, smuggelwhisky och öl är lättare. Det berömda vindistriktet Shiraz är lagt i ruiner.

Kan det "gammeldags" intrycket också bero på att författarna levt under två diktaturer, först under shahen, sen under islamsk diktatur? Båda med censur och dålig tillgång på översättningar. Deras liv är kantat av fängelse, tortyr, mord, hot, bannlysta böcker. Senast 1998 kidnappades fyra författare och hittades döda utanför Teheran. Tänk bara vilken skräck det injagar. Man lär sig att skriva så att man undkommer straff, inbyggd självcensur och självförakt hotar.

Dans på slak lina har flera allegoriska berättelser, närmast surrealistiska. Insekter som förstör en hel by, dödar alla i sin väg. Ruttnande lik och blommandet trädgårdar. Goli Traqis trädgård är som en
hägring i öknen, en plats fri från förbud, politik, principer och moralregler. Huvudpersonen framkallar trädgården i den islamiska revolutionens kaos, böner och avrättningar. En längtans plats. Skrivet intimt och osmyckat.

Många av de andra har en mer distanserad stil, draperad på något sätt.

Fler yngre författare hade nog hjälpt. Jag skriver "nog" för vad vet jag om dem som var barn under fundamentalismen? De som känner det förflutna genom sina föräldrar och framtiden via nätet och den förbjudna parabolens eggelse.

Okej, en känner jag. Hon är 28 år och har slutat skriva. Hon är rasande.