Kultur | litteratur.gif

Svenska Dagbladet
 | Torsdagen den 29 juli 2004  
SvD
Nyhetssajter
Internet  Eniro
Adressändra!







SvD Galleri

Bosse Rappnes bästa tips, 139 kr

Hyr obegränsat med film, få DVD-spelare!

Kalabrien 1 vecka endast 2.999:-





Blocket
Bilar 48384
Båtar 6517
MC 10408
Jobb 1189
Möbler 17869
Övrigt 118694
Annonsera


29/7 2004

Fönster mot det samtida Iran och Kina

Noveller av tio iranska författare
Dans på slak lina


Bokförlaget Tranan
Övers: Janne Carlsson och Said Moghadam

Birgitta Trotzig: kidnappad utanför Göteborg, avrättad av säkerhetspolisen. Lars Norén (opublicerad): landsflykt, alkoholdöden. Per Olov Enquist: landsflykt, självmord i utkanten av Paris. Tanken på en svensk litteraturhistoria motsvarig den iranska äcklar.
Persiska talas av nära hundra miljoner människor och den litterära traditionen är synnerligen stark. Ändå är blott två levande iranska författare utgivna på svenska. Och då bara med var sitt verk. Att en antologi med elva noveller nu ser dagens ljus lindrar skammen mer än hungern.
Amir Hassan Cheheltan har gjort ett demografiskt urval bland sina kollegor. Den nu 83-åriga Simin Daneshvar inleder med en humoristisk skröna om en kvinnas första vådliga bilturer på den snabba urbaniseringens och
sekulariseringens gator. Sedan svartnar himlen av gas från oljeledningar och marken fattar eld i Ahmnad Mahmouds skildring av ett ungt kärlekspar i södra Irans exploaterade trakter.

Med trettiotalisterna inträder erfarenheten av revolutionen och dess konsekvenser för yttrandefriheten. Texterna blir mer platslösa och gläntar inte oväntat på allegorins dörr. Exempel är Sharnoush Parsipours berättelse om en solros, Mahmud Doulatabadis saga om en stad drabbad av syfilis, eller Goli Trakis skildring av en ökenvandring under revolutionens dagar med en mytisk trädgård som räddning. Djavad Modjabis obehagliga insektsmardröm "Döden i huvudskålen" pekar på den surrealistiska tradition som liksom övriga modernistiska inriktningar lämnat tydliga avtryck i den iranska litteraturen.

Vidare frambärs exilens erfarenhet av en hunsad älskare i Nasim Khaksars "Korpen" och den sörjande moderns lott studeras i Cheheltans "Martyren".
Men den svartaste rosen är kanske Shahriar Mandanipours "Avgrundens årstider". Det är en
motbjudande rapport från 80-talets krigsfront. En irakier hamnar i kläm i en bergsskreva mellan skyttegravarna, överges av de sina och svälter ihjäl i allas åsyn. Liket blir en makaber maskot som sakta överskrider gränsen för sitt eget ursprung - deserterar efter sin egen förruttnelse.

Viljan till ordet blir så mycket starkare på avstånd. Känslan av att dessa moderna texter färdats långväga, som genom flera utdöda språk och tider, har nog med översättningens mekanik att göra. Själva dess grundprincip förstärker avståndet mellan det som vill och det som kan utsägas.
Kanhända tyngd av det omöjliga uppdraget stannar Cheheltans urval vid femtiotalisterna. Så bra då att Bokförlaget Tranan i samma veva ger ut tio unga kinesiska prosaister, den yngsta född 1975. I Solskenet i munnen är cynismen bittrare och novellformen mer utstuderad. Här finns den unga heroinistens avtrubbade vittnesmål i Mian Mians "Patienten", liksom Tsering Dondrups lek med den mongolisk-tibetanska berättartraditionen.

Det känns uppfriskande kaxigt, formellt sett mot annat än staten. För det finns flera sätt att reagera på censur. Efter massakern 1989 tycks man ha vänt ögat inåt. Flygdrömmar, sexualitet och psykologisk djuplodning står officiellt på schemat. I titelnovellen "Solskenet i munnen" placerar Chen Ran en kvinna i tandläkarstolen och låter texten drypa av symboliskt trånga gränder och sprutor. På ytan blir det ett fall för Freud, men det är här censuren slår upp sitt tält inuti textens rum, vilket på ett paradoxalt sätt gör rummet större. Tandläkarens munskydd och solskenet i patientens mun visar hur censuren blir det dolda centrum där berättelsen hämtar sin gåtfulla energi.

Man kan återknyta till Cheheltans novell om den sörjande modern som ska framträda med en regisserad utsaga om dagen sonen blev martyr. Hon stakar sig och blir till reportrarnas förtret förstummad när hon inte klarar av att ge kameran den propagandamässigt korrekta versionen. Då sätter sig den lilla grannflickan vid hennes sida och låtsas vara
hennes dotter. Och flickan, självupptagen och manipulativ, säger precis vad alla vill höra, med ingivelse och pondus. Hon gör succé, hon strålar.
Sanningen når inte fram, men flickan.


Daniel Sjölin







Mer på SvD.se sök: 


Nyheter Senaste dygnet  


Näringsliv Senaste dygnet  


Kultur / Nöje Senaste dygnet  



Svenska Dagbladet

Sedan 1884 | På webben sedan 1995
Ansvarig utgivare, Chefredaktör
Redaktör SvD.se
Chef Nya Medier
Post SE-105 17 Stockholm
Besök Mäster Samuelsgatan 56
Telefon +46 8 13 50 00

Övrig kontaktinformation