Publicerad 12 oktober 2004 09:30

Nej, ordet är inte fritt och berättelsen har inga vingar. Inte överallt. En av diktaturens främsta uppgifter är att fånga den fria tanken och kväva konsten till underkastelse. Skönlitteraturen är sällan så viktig som i diktaturens skugga. Här handlar det om författare som skriver med livet som insats, och om noveller från Kina, Sydkorea och Iran.

			Litteratur Titel: Kina berättar: Solskenet i munnen Översättare: Anna Gustafsson Chen, efterord av Torbjörn Lodén och Chen Maiping Förlag: Tranan Titel: Iran berättar: Dans på slak lina Översättare: Janne Carlsson och Said Moghadam, urval och förord av Amir Hassan Cheheltan Förlag: Tranan Författare: Azar Mahloujian Titel: Tillbaka till Iran Förlag: Atlas En kvinna i Teheran deltar i en solidaritetsdemonstration för Irans högste ledare ayatolla Ali Khameini. Förstora bilden

Man riskerar inte livet när man sitter i Stockholm och läser skönlitteratur skriven under en diktatur. Man kan mycket väl riskera livet när man skriver den. Men det finns något gemensamt mellan författaren och läsaren. Man ser sig ideligen över axeln, tassar på tå mellan raderna och lyssnar efter ovanliga ljud och tecken. Man vet att tanken har tuktats under despotins reglemente, men spanar ideligen efter det där spefulla, oppositionella flinet av frihet. Det finns där, någonstans.

Men denna misstänksamhetens lässtrategi innebär samtidigt att både författaren och läsaren riskerar att verket läses enbart utifrån sin eventuellt politiska sprängkraft. Den uppriktiga erfarenheten av verket får stå tillbaka för indignationen och sympatin. Det blir en motståndslitteratur som är beroende av maktens mäktighet.

Zhu Wens märkliga novell "Nu flyger jag" till exempel - hur skall man läsa den? Det är en egendomlig novell som inleds med ett parti där författaren mycket intimt talar om sig själv och anledningen till att han skrev föreliggande berättelse - bland annat "för att undvika eventuella problem i mitt riktiga liv". Därpå följer historien om ett löst förhållande mellan berättarjaget och en ung kvinna, som av allt att döma har fler älskare. En av dessa är en stammande konstnär, som har föresatt sig att flyga.

Den cyniske, svartsjuke och inte alls särskilt sympatiske berättaren uppmuntrar naturligtvis konstnären i hans strävan. I synnerhet flygförsöket från 34:e våningen på skyskrapan mitt emot. Efter hand blir han dock alltmer fascinerad av ihärdigheten och börjar känna uppriktig sympati med den besatte konstnären.

Vid det laget bryter författaren in i berättelsen igen, för en egen reflektion kring skrivsituationen och flygandet som metafor: "Vi borde nöja oss med att leva på jordens yta i stället för att flytta ut i rymden. Men vi har fått tillåtelse att flyga, att känna flygandets glädje - språket är vår oändliga rymd. För oss som befinner oss i en förtvivlad situation är flygturerna på papperet ännu verkligare, ännu naturligare, ännu mer passande."

Hade denna passage förekommit i en novell av låt säga Lars Jakobson (parallellen är för övrigt inte alls orimlig) så hade vi läst frasen "i en förtvivlad situation" som existentiell utsaga där "oss" hade betytt mänskligheten som sådan. När den nu förekommer hos Zhu Wen tolkar vi den snarare som en kritik av regimen där "oss" är det kinesiska folket. Jag kan bara spekulera i hur jag hade läst denna novell om den hade skrivits i frihet. Förmodligen hade jag tyckt om den, frivilligt.

Zhu Wens novell står att läsa i antologin "Solskenet i munnen", som presenterar tio noveller från Kina. Samtliga författare är födda efter 1980 vi erfar genast ett annat Kina än det officiella. Ett land av individer, människor - inte myllrande funktionärer i en förvirrad utopi.

Den idolklassade, skandalomsusade kvinnliga författaren Mian Mian skriver om narkomani och förnedring, Yu Gus tragikomiska novell om hur ett grundlöst rykte får eget liv röjer ett aidsproblem av ofantliga mått. En tredje kvinna, Chen Ran, står för antologins titelnovell som också är den berättartekniskt mest avancerade och suggestiva.

Och så finns här den mongoliske Tsering Dondrup som i en satir - ursprungligen skriven på tibetanska - över myndigheter och byråkrati friskt blandar in långa verspartier och tibetansk mytologi.

Med Anna Gustafsson Chens urval får man känslan av spännvidd i ämnen och tekniker. Visst är det västerländsk-modernistiska starkt närvarande, men det friskas upp av mer traditionella element. När utslungade man senast en förbannelse som "Jag ska slå sönder era risskålar och göra er till herrelösa byrackor!?"

Ett problem med antologin är att den saknar uppgifter om hur, var och när respektive bidrag ursprungligen publicerats. Det kinesiska intellektuella klimatet är komplicerat och det är av värde att känna till huruvida en novell har tryckts underjordiskt, på internet eller passerat censuren obehindrat. Med tanke på skiftande politiska vindar är publiceringsår också väsentligt.

Förlaget Tranan publicerar lika förtjänstfullt en motsvarande antologi med elva iranska, moderna noveller under titeln "Dans på slak lina".

Misstänksamheten när det kommer till tolkning gäller också här. Iran är ett intellektuellt sargat land, som under de senaste decennierna gått från råkapitalistisk pest till islamistisk kolera utan någon normaliserande mellanperiod. Liksom i Kina är de olika grupperingarna svåröverskådliga för en utomstående betraktare, flytande mellan olika nationalistiska, religiösa och politiska skalor. Under sådana förhållanden är litteratur politik.

Ett exempel på det är Amir Hassan Cheheltans förord till sitt urval i "Dans på slak lina". Som en självklarhet skriver han om Firdausis (934-1025) episka kungasaga "Shahname" som "har jämställts med ´Iliaden´ och ´Odysséen´ ".

Visst har den det. I sin bok "Exemplets makt. Föreställningar om Europa/Väst i Iran 1850-1980" (Symposion, 1999) skriver idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi om detta epos. Det plockades upp och spelade en viktig roll i den despotiske Reda schâhs nationalchauvinistiska program. Eposet hyllade den förislamska historien och underströk dessutom kungens roll som övermänniska, korad av Gud - vilket passade kung Reda utmärkt. Nationalchauvinismen, skriver Fazlhashemi vidare, kom att få en allt mer rasistisk och antiarabisk underton parallellt med nazismens ideologispridning i Europa.

Denna komplikation av den iranska kanon berörs inte av Cheheltan. Även Azar Mahloujian tar eposet "Shahname" för givet i sin reseskildring "Tillbaka till Iran", när hon passerar torget där diktarens staty fortfarande står. Hon beskriver honom närmast som en motståndsman för det iranska folket vars verser alla intellektuella kan utantill.

Utan att vilja eller kunna ta ställning i denna fråga konstaterar jag ändå att litteraturhistorien tycks vara tryfferad med ideologisk dynamit och bör närmas med viss försiktighet.

Mahloujians reseberättelse är för övrigt en ytterligt välskriven redogörelse för återkomsten till Iran efter 20 års exil i Sverige. Skakande scener av rädsla och skam förmedlas från det att hon tvingas beslöja sig på flygplanstoaletten över iranskt luftrum. Iran tecknas som ett land ockuperat av en minoritet grymma utomjordingar, som kan behärska miljoner med religion och terror. Det är ett land där en kvinna kan få syra kastad i ansiktet om hon går obeslöjad.

De små vardagsscenerna får tala - om ständiga förödmjukelser och umbäranden under diktaturens grymtande galtar. Mahloujian har inte mycket mer till övers för den förra regimen. Vad hon älskar är Iran, passionerat. Frågan man ställer sig är bara hur mycket av det älskade, verkliga Iran som verkligen existerar efter all denna tunga historia. Och hur mycket som är en hopplös dröm.

"Här kan man mista huvudet för tungans skull", konstaterar Azar Mahloujian. Man har det hela tiden i huvudet när man läser antologin "Dans på slak lina". De elva författarbiografierna talar om studier utomlands, engagemang, trakasserier och arresteringar under såväl schahens regim som mullornas. Tre av författarna verkar i exil.

Smärta och förvirring präglar novellerna som helhet. Flera av dem arbetar med symboliska, surrealistiska grepp och det genomgående intrycket är ett av storögd häpnad inför de primitiva krafter som släppts loss i och med den islamistiska revolutionen. Det verkar finnas en ganska vid klyfta mellan de intellektuella och folket i dessa noveller: de förra framställs som upplysta martyrer och de senare som blodtörstiga flockdjur.

1979 års tv-bilder av böljande massor med knutna nävar och brinnande flaggor är alltså inte bara en västerländsk skenbild. Den finns också hos antologins Ahmad Mahmoud och Goli Traqi. En annan emblematisk bild - den dyker upp hos både Azar Mahloujian och antologins Simin Daneshvar och Amir Hassan Cheheltan - är den av den blonderade iranska kvinnan klädd i bil och solglasögon. Jag minns reportagebilderna från schahens tid: de blonda personifikationerna av Irans västorienterade modernitet.

Det blev mycket riktigt dessa Jackie Kennedy-gestalter som fick ta mest stryk när kråkorna svepte in över landet. Daneshvar och Cheheltan raljerar fortfarande med den blonda. Kvinnans roll är alltid en pålitlig mätsticka när det gäller att bedöma en nations framåtskridande: för tillfället befinner sig Iran någonstans vid tiden för Kristi födelse. Dess författare befinner sig på alla sätt närmare nutiden, och deras frustration är vår.

Jonas Thente

Utskriftsvänligt format  Tipsa någon om artikeln